Vad vore en helg utan lite lästips?
Det första handlar om den gamla tesen ”är något för bra för att vara sant så är det för bra för att vara sant” och äntligen fick Reebook betala för sina synder. Det finns bara ett sätt att träna på – bli svettig!
Det andra är lite roligare – Scott Jurek, lika vältalig som vanligt, berättar hur man blir en bättre ultralöpare. Helt klart läsvärt.
Scott Jurek
Det känns lite som nyårsafton att köra första passet på en ny mesocykel – nytt år – nytt träningsprogram. Lite samma sak… Fortfarande lätt blåslagen sen mitt boxjump-(miss)lyckande men träningssugen svängde jag in på gymmet.
Det kan framstå som en enkel grej att ta två steg på tå och två på häl – tå – tå – häl – häl… och upprepa 15 ggr. Det var svårare än man kan ana. Jag är inte så välkoordinerad som jag borde vara.
För en evighet sedan, i tidernas begynnelse när jag körde första passet med Alex så fick jag en koordinationsövning av gudsnåde – pilbågen på ett ben. Pilbågen har nu gjort ny entre igen – fast nu ipsilateralt – jag drar med samma sida som jag står på. Så himla skönt med en sådan grej jag vet att jag kommer att lyckas med.
Plankan har kommit tillbaka – fast nu en planka mot en pilatesboll. Det känns fortfarande i magen på mig – grym magträning! Händerna axelbrett på en pilatesboll.
Mina axlar är skrutt efter det att jag slängde axeln ur led och slarvade med rehab. Axeln började att gå ur led allt lättare och jag använde axlarna så lite jag kunde. Det är det jag kämpade med nu – 10 års icke-användande av axeln – i en kabelmaskin med 1 kg som tyngd… eller rättare sagt 1.25 kg… Jag har en hel del rehab kvar på axlarna innan dom har återgått till normal funktion. Men jag har inte slängt axeln ur led på minst 7-8 månader – en 10 år gammal skada tar tid att läka. Även om det har varit nära att hända ibland.
Dyrköpt lärdom : slarva aldrig med rehab.
Jo, tack. Alex utnämnde höftlyft på ett ben i TRX till denna mesocykels utmanare/svärare. Jag svor (mest på insidan). Men klarade av alla 8*2 repsen. Det är en av två utmanare/svärare – boxjump kommer bli en utmaning. Hitintills en blå utmaning.
Det finns ögonblick då jag inser att världens alla bollar har en konspiration mot mig – dom ska ha ihjäl mig. Nu har jag kommit på vem som är ledaren. Det är den gråa pilatesbollen på gymmet. Jag skulle köra höga sittande rodd – jag skulle sitta på en pilatesboll. Varje gång jag satte mig ned hade bollf-n rullat iväg. Lite svårt att lägga på ”jag menade att det skulle hända”-minen när man sätter sig i luften för 6:e gången… Jag kände mig som någon ur Plankan. Ondskefulla bollar…
…sitt nya utseende och de levde lyckliga i alla år!
Det ska firas med ett långt träningspass på gymmmet 
…så får träningsbloggen ett nytt utseende i natt. Det är under förutsättning att allting går som jag vill… Säger bara en sak – Murphys lag…
Jag har börjat att fundera på vilket startled folk kommer att stå i på Lidingöloppet – min bror står i startled 1c… jag i 4. Klasskillnad mellan mig och min bror. Men var står ni andra?
Jag har återupptäckt en grupp jag har glömt bort sen länge – Iron Maiden. Lyssna på introt på denna låt? Hur har jag kunnat glömma Iron Maiden? Perfekt träningsmusik!
Jag råkade spontanshoppa en ny löpartröja idag en riktig kompressionströja från Under Armour. Det är farligt att prata i telefon…
Nu kan min suckande Soc kompressionströja som jag felköpte få bli en gymtröja och jag får en riktig tröja till löpning. Återkommer med test.
I första delen av testet så visade jag på skillnaderna mellan Bikila och Spyridon.
Efter att ha sprungit 5 km nonstop i skogen med dom har jag bara ett råd att ge.
KÖP SKORNA – SPRING – NJUT
Vad övrigt är ren och ohämmad löpglädje!
Förhållandena var inte ideala men om man väntar tills allt är perfekt innan man gör någonting – tja då kan man få vänta länge. Så efter en stressig dag på jobbet, förskolehämtning och massa annat så kunde jag ge mig ut. Väderprognosen hotade med regn men det regnade inte när jag drog ut.
Målet var inte samma tempo som i lördags utan målet var ett jämnt tempo. Mitt Sämre Jag och mitt Bättre Jag blev lite osams igen. Denna gång redan hemma i soffan innan träning.
SJ: Vi har jobbat hela dagen – ska vi inte lägga en platt runda.
BJ: Men jag känner mig på g och Hammarbybacken väntar snart. Lika bra och köra på…
SJ: Men jag är lite trött…
BJ: *har händerna för öronen* JAG KAN INTE HÖRA DIG.
För man måste sluta att lyssna på sitt sämre jag som försöker att få oss att springa på plattmark när det finns uppförsbackar, ställa in träning på grund av trötthet eller stress (det är när man är stressad man behöver träning).
Så jag sprang ut i skogen bakom huset. Till min lilla 2.5 km runda med tre brutala uppförsbackar. Den ena har jag aldrig klarat hela springandes. Mitt mål idag var att springa med ett lägre tempo och hålla det tempot även i uppförsbackarna och 5 km löpning utan att stanna.
…för det hjälper mig att vinna de stora slagen. För det kan ha varit någon som klarade den värsta uppförsbacken springandes och gav till ett jubelrop av ohejdad glädje på krönet. Man måste få fira när man klarar något – hur fjuttigt det än kan vara.
Under varv två såg jag inte fram emot backen… inte alls… och då var den betydligt slitigare än förra varvet. Halvvägs ville jag gå. Då hör jag mig själv vråla ”Kom igen nu!” – upp med hakan, bak med axlarna och fortsätt uppåt. Det gick varv två också.
Tiden blev inte speciellt imponerande 33 minuter. Varv två i uppförsbacken klassade min Runtastic som snigelfart. Men summa summarum – jag höll en jämn hastighet. Nu ska jag bara hålla ett högre jämnt tempo. Ingen press alls.
Det jag upptäckte var också att det går väldigt mycket lättare att springa i en uppförsbacke om man tittar uppåt och inte rakt fram/nedåt. Kanske är det psykologiskt att det är lättare att springa om man ser lite himmel än bara en vägg av stig och uppförsbacke.
Men hur ska jag göra det på Lidingöloppet eller the Run? Någon form av lättviktsperiskop kanske skulle kunna hjälpa mig. Förslag någon?
Jag ska också skaffa mig ett lite vätskebälte så jag kan få med mig lite extra vätska till mina små kvällsturer. Under dagen glömde jag bort att dricka extra vatten och på kvällen hann jag inte… En eller ett par deciliter vatten hade suttit gott.
Ryktet är sant – jag älskar löpning i skogen.
Nej, jag springer inte milen sub 40 (än), jag är väl snarare så jag snart kan ta en sub 50. Jag kommer aldrig att vinna en större tävling och kommer nog aldrig springa i löparlinne. Men jag är ändå en löpare och min träning handlar om betydligt mer än att bara sticka ut och springa.
För allting hänger på perspektivet. Visst kan man vara elak och säga ”Jag är ingen löpare för jag är för gammal/för otränad/för tung” (tja välj vilken begräsning ni vill). Eller så är jag snäll mot mig själv och säga ”Jag är en löpare för mig är att springa att leva”.
Allt handlar om perspektivet på hur du väljer att se dig själv. Resonemangen gäller för allting du vill ta för dig och drömmer om att ta för dig. Ta för dig helt enkelt!
